Min lyxiga antidröm

Mina drömmar om framtiden har alltid, i mina ögon, varit väldigt blygsamma. Jag har ända sen jag var liten bara velat bli en sak: konstnär. Eller snarare: "ritare", i brist på bättre ord. Det var liksom det enda som framstod som en möjlighet. Ju äldre jag har blivit desto mer har jag insett att det faktiskt går att genomföra den drömmen, men jag har också insett att för tillfället pallar jag inte av att rita och var engagerad varje dag (vilket krävs om man ska lyckas hålla sig flytande i en jämförelsevis tuff bransch). Så nu läser jag till socionom, för jag kom inte in på psykologprogrammet, haha. Hur som helst. Min dröm.

Min dröm är att på deltid få teckna barnböcker och illustrera, och jobba på sidan av med samtal och behandling, helst genom terapi. Jag skulle helst jobba ganska lite, men å andra sidan inte heller kräva speciellt mycket betalt. Jag vill bo i ett litet hus med många små och trånga rum. Alla rum ska vara tapetserade i roliga mönster och fina färger. Jag vill ha en liten trädgård med en bekväm stol där jag kan sitta och spana på grannarna. Jag vill ha två honkatter, Sören och Kapten. Jag ska ha mycket böcker och åtminstone en god vän inom gångavstånd. I min dröm har jag två glada hippieungar och de har också en pappa någonstans, men huruvida han får bo i mitt hus eller är en avklarad affär har jag inte bestämt ännu. Jag är snäll och bjuder gärna på kaffe om någon är ledsen, jag har satt upp en skylt i trädgården där det står skrivet. "Gratis kaffe för den ledsne" ska det stå.

Det här är min dröm. Måhända är den inte storslagen och något värt att göra en långfilm om, men den är fruktansvärt lyxig. För det är en lyx att kunna jobba bara litegrann. Det är en lyx att ha tid för sig själv, en lyx att kunna vara ego. Det är lyx, och samtidigt väldigt småsint av mig, att inte vilja rädda världen eller nå upp till min "fulla potential". Det är en lyxig tanke att man bara skulle vilja vara lycklig och mata sina katter. Med dagens mått mätt är det nästintill oanständigt.