Furry Walls

Om det sjunker, låt oss drunkna

Hur vi är är ett resultat av vår omgivning och vår kultur. Du kan födas med vissa egenskaper, men i det långa loppet är det till 95 % din sociala kontext som formar vem du blir och hur du kommer att bete dig. Och jag vill inte leva i ett samhälle där man medvetet och omedvetet lär sig att slicka uppåt och sparka nedåt, och om det ändå går åt skogen så får man skylla sig själv. Där pengar öppnar - precis alla - dörrar. Ditt värde som person har blivit synonymt med din ekonomiska ställning och ingen är beredd att hjälpa den som behöver hjälp - för vad tjänar man på det? Och vårt dåliga samvete kurerar vi varje kvartal då vi skänker hundra kronor till utsatta barn i någon av stödgalorna på teve. I ett Sverige där den ekonomiska krisens effekter är långt ifrån hoplappade, där många lever med ständig oro över hur man skall få ekonomin att gå ihop - i ett sådant Sverige måste måste alla sätta sig ned och ta sig en ordentlig funderare på hur vi hamnade här. Hur lever vi våra liv, vilka ideal är det egentligen vi eftersträvar? Genom det sättet vi lever nu, gör vi verkligen oss själva och vår omvärld en tjänst? Kommer det i slutändan att gynna oss att vi lever enligt de odödliga orden "sköt dig själv och skit i andra"? För det är ju den enkla lösningen.

Och vi är så är så intellektuellt lågpresterande att vi väljer att nappa på den enkla lösningen - skyll på invandrarna! En samhällsgrupp med överlag lågt ekonomiskt och socialt kapital. Om de jobbar så stjäl de hederliga svenskars jobb. Om de inte jobbar är de lata och lever på hederliga svenskars bidragspengar. Frågan är då - vilka är de här invandrarna? Jag vill gärna veta. För i det allmänna medvetandet utgörs den här gruppen av arga unga män från Mellanöstern som använder sin fru som slagpåse. Jag påstår inte att dessa män inte finns representerade i gruppen "invandrare", lika lite som jag påstår att denna typ av män inte finns representerade i (för) många av våra allra "svenskaste" Svensson-hem. Poängen är att invandrare inte har några gemensamma egenskaper bara för att de är invandrare - förutom att de kommit till Sverige från ett annat land. Och detta säger inte mycket om personen. Du kan komma från Finland eller Uzbekistan, vara sophämtare eller flygvärdinna, ung eller gammal, kvinna eller man, gilla discodans eller korgflätning. Att peka ut denna stora grupp människor, som under lång tid också blivit en del av den svenska kulturen och välfärden, och påstå att dom i mångt och mycket bär ansvaret för de problem som vi står inför i Sverige idag - det är absurt. Lika absurt som att man skulle peka ut alla vänsterhänta och påstå att de är "den felande länken".

Samhällssystemet är just ett system, alla delar utav samhället har en funktion och hänger ihop med alla de andra delarna. Systemet skulle inte fungera utan alla sina delar. Därför kan vi inte heller peka ut en felande länk, för det finns ingen. Felet ligger hos oss, och i vår egen ovilja att gå djupare in på ett problem som det antagligen kräves en ansenlig mängd energi och fundamental omstrukturering av samhällets grundvalar för att börja lösa. Så istället hoppar vi från tillfällig lösning till tillfällig lösning. Eller vad vi hoppas är lösningar, iallafall. För det är ju så mycket enklare! Och hela tiden medans vi kör "hear no evil see no evil"-metoden bajsar vi oss själva i ansiktet.

Därför är jag så stolt över alla demonstrationer som har pågått runt om i landet idag, där människor, oberoende av partitillhörighet, protesterat mot ett främlingsfientligt parti i riksdagen. Jag hoppas att någonting händer, att någonting kan göras för att visa att det inte är okej.

Hagelbäcks matrast

Det här såg vi på när vi var små. Jag menar, att våra huvuden inte exploderade av den artistiska friheten i dessa program är ett mysterium.

Varning! Gnäll!

Jag har suttit i två timmar med EN uppgift om konsumentkreditlagen. Två timmar. Svaret var två meningar långt. De andra frågorna var mycket enklare. Frågan är då om det är mig, frågans utformning eller universum det är fel på. Fy, vad jag inte tycker om juridik. Jag hatar regler, jag vill diskutera och analysera! Inte bläddra i lagbokspergament som är så torra att jag känner mig som Salad Fingers.

ÅH, det var skönt att få gnälla lite! Nu är jag faktiskt mycket gladare. Och jag har ju faktiskt lärt mig att jag får vänta fyra veckor om jag vill ha tillbaka mitt piano.

Stämningen är hög

Snart börjar tv-höjdpunkten för kvällen. Och jag menar inte Idol. Jag menar såklart Halv åtta hos mig. Helge Skoog, du är min man som Helen Sjöholm skulle säga.

När lillan kom till jorden

Här är min genpool, mamma och pappa. Mamma var välbärgad och ordförande i MUF, pappa var mindre välbärgad och kommunist. Som tur var insåg mamma rätt snabbt att MUF var bluff och rött var rätt (hon var ju bara 14). Hur som helst var de mycket stiliga, bägge två.


Jag föddes med näsan mittemellan ögonen, och med massor av svartbrunt hår som ramlade av sen.


Jag och pappa, jag fyller år och är morgontrött som vanligt.


Som ni ser var jag redan då en atlet. Och hade hamsterkinder!


Jag var redan vid unga år ett modelejon. Observera tofsen i håret!


Stor vän av djur.


Jag var artistisk och experimenterade med mode.


Ser ni! Näsan mellan ögonen!

Vad som göms i snö...

Jag hittade den här serien i en låda hos mamma. Det är ett mästerverk av humor signerat en 13- 14-årig Maya. Ja, mitt namn stavades faktiskt så under många år, fick faktiskt min post adresserad till "Maya Lüning". Sjukt exotiskt tyckte ju jag. Sen bytte jag tillbaka, när jag insåg att jag nog var mer äppelmos än Piña Colada. Hur som helst, här är en serie om Corny, min seriefigur at that time! Hoppas jag hittar fler någonstans, jag vet att jag har en drös!

4 x Nickon

Jag tänkte bara visa några små teckningar jag gjort av min nya favoritkaraktär, Nickon. Färgläggningen hafsade jag ihop, det är tre, fyra färger som är 50% gråskala. Jag kan inte färglägga i Photoshop men jag orkade inte hålla på med pennor och akvarell såhär på nattkvisten. Klockan är ju snart fem på morgonen.

Höst

Hösten är min favoritårstid. Jag älskar färgerna, regnet, den friska luften och att man får gosa in sig i varma halsdukar och dra på ullstrumporna. Jag har precis samma argument som alla andra som älskar hösten, alltså. Men det gör jag, hur som helst. Och jag längtar väldigt mycket till Ölands skördefest, som är om några veckor. Öland är väldigt, väldigt vackert på hösten. Nästan vackrare än Verkebäck där jag växte upp, men bara nästan. Bullerbyvackert.

Reality check

Men om jag inte vill bo i Stockholm då?

Jag är besviken på svensk media och svensk kultur. För allting, och då menar jag ALLTING, utgår från Stockholm. Alla modetidningar (så kallade tjejtidningar) utgår från affärsutbudet i Stockholm, rapporterar från vimmelfester i Stockholm och uppmärksammar events och shower - i Stockholm. Jag är inte den som förespråkar att man ska läsa tjejtidningar över huvud taget (det finns ingenting som sänker unga tjejers självförtroende såsom dessa tidningars idealpropaganda blandat med skenheliga uppmaningar om att man ska vara nöjd med sig själv), men jag tycker att det är frustrerande att all medial uppmärksamhet är riktad mot huvudstaden (och då och då Göteborg). Konserter, shower, i princip alla museer, restauranger och andra intressanta kulturella evenemang äger rum och/eller finns i Stockholm. Sådana saker som jag tycker att alla svenskar borde kunna ta del av, utan att behöva flytta till huvudstaden. Inget ont om Stockholm i sig eller människorna som bor där, men alla i hela Sverige kan inte flytta dit bara för att få uppleva lite kultur och få "vara med i svängen". Och många har heller ingen lust att bo i en storstad, utan behöver lite mer svängrum. Men betyder det att människorna i de mindre städerna och på landsbygden inte ska ha något utrymme över huvud taget i media?

Den del av svensk media som upptas av de människor som bor just på landet eller i de mindre städerna är de människor som porträtteras i tv-program som "Ullared" eller i något av Filip och Fredriks program där de letar lovable freaks i de svenska skogarna. Men är verkligen resten av Sveriges befolkning charmiga, korkade, modemässigt efterblivna bonnläppar? Tja, det är ju en tolkningsfråga, naturligtvis. Men även om så skulle vara fallet, så skulle det här landet tjäna, både ekonomiskt och kulturellt, på att uppmärksamma även andra delar av Sverige inom populärkulturen. Vidga vyerna och låta alla få vara en del av kakan! För som det är nu är fungerar övriga Sverige som åskådare, där vi betraktar vad kultureliten i storstäderna gör. Detta inverkar negativt på ungdomars uppfattning om vad de har för möjligheter att göra sin kreativa röst hörd, om de inte flyttar till en storstad. Och detta sluter också cirkeln, där alla kreativa människor till slut flyttar till samma ställen, för vad skulle de annars göra?

Jag tycker helt enkelt att det börjar bli väldigt tråkigt att läsa nöjestidningar och titta på tv, för det är så ensidigt. Stockholm är en vacker stad och självklart händer det mycket där. Men de allra flesta bor inte där. Cut us some slack.

Skisser

Jag har miljarders miljarder småskisser och klotter hemma. Mest för att det roliga är att rita gubbarna och figurerna, men man orkar liksom inte googla hur en tå ser ut från sidan eller sitta och trixa fram färgläggning varje gång. Eller ofta alls. Så för det mesta ser teckningarna jag gör ut såhär, typ:

Nattpyssel

Den här har jag pysslat med senaste två timmarna. Den är lite suddig och inte speciellt noggrann, jag har inte varit så noga med att fylla i alla luckor eller färglägga varenda detalj. Sen fuskade jag lite med Photoshop, det är därför färgerna är lite pixliga på sina ställen. Men det här är en skiss på en bild jag vill göra senare, när jag blivit mer haj på mörker. Det är fruktansvärt svårt att rita mörker, vet ni! Men ja, den blev helt okej, en fin skiss helt enkelt!

Spice Jam

Världens bästa bilderbok

Jag var på väg till sängen, men fick ett infall. Jag måste få visa upp Världens Bästa Bilderbok. Sven Nordqvists Var är min syster?. Nordqvist är, tillsammans med Astrid, min husgud. Jag älskar Astrid för texterna (och Ilon för bilderna!) men Sven Nordqvist är ändå den bästa på att få alla mina estetiska känselspröt att dansa schottis och stå på huvudet. Man kan titta på hans bilder i timmar! Det gör jag ibland också. Speciellt med den här boken, där Nordqvist först ritade precis vad han ville rita, utan någon tanke bakom. Sedan gjorde han en berättelse till bilderna. Men det är ju bilderna som är den här bokens vocal point, dom är så fruktansvärt vackra och det tog Nordqvist flera år att måla dem. Vem säger att barnboksillustrationer inte kan vara konst? Inte är det jag iallafall!

En rolig grej med den här boken är att på varje sida så har Nordqvist tecknat en liten liten råttfigur någonstans i bilden (förutom huvudpersonen då). Alltså den borttappade systern finns med någonstans på alla bilderna. Jag har fortfarande inte hittat henne på alla. Det är som Where's Waldo, fast svårare.

Jag ville bara göra er uppmärksamma på detta fantastiska konstverk. Nu ska jag ramla i säng, jag ska upp tidigt och rabbla lagar och paragrafer under vårt juridikseminarie. Man vet att man nog är på fel plats om man ser fruktansvärt mycket mer fram emot extrakursen, Bilderboken i teori och praktik, som börjar på fredag. Då ska man ta med sig sina favoritbilderböcker. Jag tar med den här och såklart Astrid Lindgren och Ilon Wiklands Jag vill inte gå och lägga mig.

Furry Walls please stay around

Idag är en sådan där dag. När jag går runt och känner att nånting är lite fel. Inte mycket, men någonting är lite... galet. Ungefär som att man skulle gå runt en dag och plötsligt inse att man har byxorna bakochfram. Det är inte jordens undergång, men det känns ändå inget vidare. Men jag gör som jag brukar göra och struntar i det, det brukar gå över framåt kvällen. Nu ska jag lyssna på "Sveriges Historia" och gå runt sjön med hunden. Sen ska jag försöka baka bullar, vilket kan bli svårt eftersom jag inte har någon yta i min lägenhet förutom golvet som är tillräckligt stor att kavla ut degen på.